1976 släppte den då 22-årige Magnus Uggla sitt andra album ”Livets teater”, vilket gav honom hyfsade framgångar. Titeln på albumet är väl vad det mesta handlar om, mer eller mindre. På med masken när hemmet lämnas och av med den vid hemkomsten. Oftast kanske inte så extremt, men ändå… det är ändå något av ett spel. Tur är väl kanske det. Hur skulle det se ut om alla betedde sig som Jim Carrey i filmen ”Liar Liar” och alltid säga exakt som de tyckte och tänkte? Det gäller att passa in i rollen, men det är alltid bäst att försöka vara den man är. Man blir inte en annan människa bara för att man får ett finare jobb och det kan bara bli krystat om man försöker spela rollen av den man inte är. Många som inte trivs med sig själva och inte tycker att de duger skulle behöva upptäcka att de är jättebra medan en del som ser sig som förträffliga skulle kanske inse att det finns brister hos alla.
Let the show go on!
Från en annan synvinkel – vecka 12
1979 gav Neil Young ut ett av sina bästa album, ”Rust never sleeps”, inspelat live men med minimalt publikljud. Albumet inleds och avslutas med ”Hey hey, my my”, först i akustisk version medan avslutningen är en hårt distad elektrisk låt.
I låten finns några högst tänkvärda ord: ”There’s more to the picture than meets the eye”. Det finns gott om bestämda åsikter som med yviga gester slås fast. Men det finns alltid något mer, något som skulle förändra bilden om man kände till det. Det haglar åsikter, framför allt om hur människor är – ”den är sån och den är sån”. Och ändå har vi bara fragment av varandra, det saknas alltid pusselbitar för att kunna se bilden som den verkligen är. För hur skulle man lättfattat kunna fälla domen över någon annan när det är så svårt att verkligen känna sig själv? Vem har aldrig en dålig dag och gör eller säger något som man egentligen inte vill?
”There’s more to the picture than meets the eye”. Man lär så länge man lever om man är öppen för att det kanske inte är så säkert att allt är som man tror. Ett indiskt talesätt säger att ”Om du tycker samma på fredagen som du gjorde på onsdagen så har du inte lärt dig något av torsdagen”. Den där knäppskallen – ”the fool on the hill” – kanske inte är så dum trots allt. Vi har mycket att lära av varandra och får låta instinkten avgöra vad vi ska låta fastna och vad som får rinna av. Om rätt saker får fastna, mår man bättre. Och motsatsen. Vad skönt det känns efter ett samtal när man känner att man fått reda på något som ger en positiv känsla! Det finns alltid mer att upptäcka och ingen blir nånsin helt färdig. Någon sa att ”Jag har levt precis tillräckligt länge i den här världen för att fundera noga en andra gång på de saker som jag kände mig mest säker på första gången”. Tänker man så, är man i alla fall på god väg…
Från en annan synvinkel – vecka 10
Vad är det som är chockerande? Ja, 1966 kunde det vara att man klädde av sig i TV tills bara kalsongerna var kvar. Det gjorde ju Per Oscarsson i Hylands Hörna. Lennart Hyland grät efter programmet och klagomuren brakade ihop. Tio år senare var porrvågen i full gång och porrfilmer gick upp på biograferna. På stränderna var topless det nya. Det hade blivit litet svårare att chockeras över bar hud.
Så kom vi in på 80-talet och folk skrämdes halvt ihjäl av filmer som Evil Dead och Motorsågsmassakern. Det blev en het debatt om censuren.
På 90-talet och 00-talet kom extremt våldsamma spel och ingen lyfte ett ögonbryn om någon visade sig i kalsingarna på TV. Knappast ens om det var samlag i Big Brother… Och Evil Dead ses väl numera mer som en komedi än en skräckfilm.
Det är inte så lätt att provocera och chockera längre, varken inom film, musik eller spel. Folk har vant sig. Men finns det inte någonstans en liten fara med det? Inte att censuren är borta, men att ytterst få bryr sig över huvudtaget?
Att allt som händer i samhället tas med en axelryckning?
För visst är det ändå något speciellt med stil och finess. Visst är det något speciellt med Skagenmålarnas vandrande skönheter och över 40-talets filmstjärnor. Och visst var Frank Sinatra snygg i sin kostym och hatt…